Att läsa en bok om systemteori är kanske inte den första tanken som slår en i rollen som IKT-pedagog. Trots det är det just det som jag har gjort. Faktum är att ju längre vi har jobbat som IKT-pedagoger inom Kalmarsunds gymnasieförbund ju tydligare har det blivit att tänka mer i termer av system och strategier. Det är därför ganska naturligt att det som en del i min individuella utvecklingsplan även nu ingår att läsa boken Systemteori i praktiken av Oscar Öquist. Om jag relaterar det jag läst till rollen som IKT-pedagog finns det några saker som jag vill stanna upp kring.
Ett grundläggande begrepp inom systemteorin är nivåer. Det är viktigt att nivåer inte blandas ihop och att beslut fattas på rätt nivå. I vårt arbete med digital kompetens inom gymnasieförbundet blir detta bland annat viktigt i den så kallade styrkedjan. Ju högre upp i en hierarki ett beslut fattas ju större räckvidd får då den kalibrering som beslutet ger. Här g
år tanken till hur viktigt det är att de högre nivåerna tydligt pekar ut en färdriktning. Vi som IKT-pedagoger rör också faktiskt i systemets alla nivåer och då är det viktigt att det är tydligt vilket mandat som ligger på vilken nivå. Vilka frågor är exempelvis aktuella på förbundsnivå respektive vilka frågor aktualiseras i vårt möte med skolledningar på respektive skolor? Detta var bland annat något vi talade om på Framtidens lärande under rubriken Vaddå IKT-pedagog?
Intressant är att inom systemteorin blir nivåtänkande även viktigt när det gäller lärande. Detta illustrerar Öquist genom ”Batesons stege”. Den första och enklaste nivån som kallas noll-lärande handlar om att bara foga in ny fakta i redan befintliga fack. Nästa nivå kallar Bateson ”Lärande 1” och här lär vi i en given kontext, vi blir bättre på det vi gör. I nästa nivå ”Lärande 2” skiftas fokus till ny kontext här handlar det om att lära sig lära eller med ett annat ord metalärande. Den sista nivån, som mycket sällan nås, är när vi får sådan ”flow” att vi helt förlorar oss i uppgiften. Detta sätt att se på lärande i olika nivåer gör att vi hela tiden i undervisningen bör reflektera över vilken nivå av lärande som vi vill att eleverna ska nå i ett specifikt sammanhang. Vidare är det intressant att reflektera över hur digitala verktyg kan fungera för att exempelvis göra en förflyttning från ”Lärande 1” till ”Lärande 2” i Batesons stege.
Inom systemteorin talas det även om öppna respektive slutna system. Om ett system av någon anledning sluter sig inom sig själv och har väldigt liten kontakt med omvärlden uppstår snart ett mycket negativ effekt och den kallar Öquist för förlust av korrigerande feedback. Om man inte söker information och feedback utanför det egna systemet utan helt förlitar sig på information och feedback inifrån det egna systemet är det lätt att vi får en falsk bild av verkligheten. För mig för detta tankarna till vikten av en kontinuerlig omvärldsbevakning och hur viktigt det är med de processledningar som vi har på olika nivåer inom förbundet. Det gäller att vi hela tiden har en aktuell bild av utveckling vad gäller digitalisering och forskning bland annat. Samtidigt är den utifrån kommande processledningen ett bra sätt att utmana våra föreställningar som är av vikt för fortsatt utveckling. Det är lätta att bli ”fat and happy” om det inte finns en öppenhet i systemet, och det är en fara för det framtida utvecklingsarbetet.
Begreppen script och case tycker jag också är av intresse att titta lite närmare på. Kopplat till systemets olika nivåer finns även kommunikationen och hur den ska ske mellan de olika nivåerna. Öquist framhåller att kommunikationen i ett systemiskt perspektiv alltid ska ske på script-nivå och inte utgå från case. Det är lätt att vi hamnar i felbeslut inom en organisation om vi fattar beslut utifrån case, enskilda fall, istället för script som utgår från mer övergripande trender. Ett exempel kan vara hur vi jobbar med lärares digitala kompetens där målet är att nå en viss lägsta nivå. Ser vi då varje lärare som ett case, det vill säga att vi riktar insatser individuellt eller ser vi till att tänka mer i form av script och skapar strukturer för kollegialt lärande där lärares digitala kompetens är ett fokus? Det finns flera tillfällen i varje organisation där vi måste tänkte till och inte reagera på enskilda fall eller händelser utan ”se den större bilden”.
Det finns alltså mycket i Öquist bok som har relevans även för en IKT-pedagog. Avslutningsvis vill jag fånga ett uttryck som tillskrivs journalisten Guy Tales, ”the fine art of hanging around”. Att helt enkelt röra sig där andra människor rör sig. Ett sätt att få en bra inblick i vad som verkligen är synligt i verksamheten samt en möjlighet att sända ut signaler om vad som är prioriterat. Det tar vi med oss in i det nya läsåret och försöker få till i ökad omfattning.