Torkel Klingberg är professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet och har i Sverige fått ett ganska kraftigt genomslag i debatten kring undervisningen och digitalisering. I sin bok Framtidens digitala lärande inleder han med att ge oss läsare en grundläggande genomgång av hur våra hjärnor fungerar. Han lyfter bland annat fram centrala delar som vårt begränsade arbetsminne och hur vår uppmärksamhet fungerar. Klingberg framhåller att vår hjärna är formbar och har möjligheten att töja på olika funktioner. Kopplat till digitalisering skriver han vidare att distraktion är ett ständigt närvarande problem. Distraktionen är arbetsminnets värsta fiende enligt Klingberg. Han slaktar även myten om multitasking. Detta bland annat genom ett exempel där du talar med någon i telefon som samtidigt skriver på sin dator – ”personen svarar fåordigt, med långa pauser, och verkar ha fått sitt IQ sänkt till hälften”. Att, som vi ofta gör, hoppa mellan olika uppgifter, jag kollar mobilen samtidigt som jag skriver på en text, gör att vi enligt Klingberg hela tiden får en mental ställtid som blir som grus i vårt tänkande maskineri. Ett oreflekterat använda av digitala verktyg inom skolan skapar en överhängande risk för att vi, enligt Klingberg, kör ner i ett ”digitaliseringsdike”.
Är Klingberg helt motståndare till digitalisering inom skolan, eftersom det enligt honom finns mycket inbyggd distraktion i digitala verktyg samt att vi risker digital dikeskörning? Nej, så enkelt är det inte. Klingberg ser digitalisering inom utbildningen som ett sätt att transformare samhället i en positiv riktning. Han anser att det är en viktig del att skapa ett förbättrat lärande i samspelet mellan människa och maskin för att möta många av de utmaningar som vi står inför idag. Klingberg framhåller vikten av att använda digitala metoder som bevisligen kan stötta lärandet. Exempel på detta ser han bland annat i att skapa spelliknande lärande och utvecklande av digitala personliga lärare.
När det gäller framtidens lärande ser Klingberg att kombinationen av forskning kring effektiva inlärningsmetoder, digitalisering och AI inom en 10-15 årsperiod kan fördubbla effekten i lärandet. Det skulle innebära att elever kan klara grundskolan på 4-5 år. En förutsättning för detta enligt Klingberg är att det finns ett verkligt intresse av att driva denna utveckling mot effektivare utbildning. Om nu utbildningen blir så effektiv som Klingberg ser möjligheten till, vad ska vi då använda den tid till som ”blir över”? Här ser Klingberg tre olika scenarion för skolan: Pippi Långstrump-, normhöjnings- och renässans-alternativen. Första alternativet skulle var att helt enkelt ge tillbaka tiden till barnen/eleverna och korta skoldagen eller att grundskolan är slut vid femte klass. Normhöjningsalternativet innebär att grundskolan är lika lång som nu, men innehållet blir mer avancerat. Renässansalternativet skulle innebära att ge plats för sådant i läroplanen som nu inte får plats.
Som vanligt när det gäller de stora frågorna för mänskligheten handlar det om att vi som kollektiv måste fatta de kloka besluten. Rätt använt i utbildningssammanhang kan digitalisering inom skolan leda till det som Klingberg beskriver som en vision för framtidens lärande: ”de bästa samhällena med de mest välmående och harmoniska människorna finns i framtiden”.