Skrivet av Jesper Hammarström
Onsdagen den 22 januari, hade jag förmånen att besöka Claires Court School ca 3 mil utanför centrala London. Skolan är en s.k. Independent school vars främsta motsvarighet i Sverige är en friskola. Dock skiljer det en hel del mellan Englands independent schools och våra friskolor. Att gå på Claires Court school ett år kostar t.ex. £12000 eller motsvarande 127 000 SEK och majoriteten av eleverna börjar på skolan redan vid 4 års ålder. Innan varje elev antas, möter rektorerna barnet/eleven och föräldrarna för att båda parter ska kunna skaffa sig en bild av vad de kan förvänta sig av varandra. Skolan kan därefter acceptera ansökan eller avslå den.
Skolan är indelad i tre enheter varpå jag besökte den enheten som pojkar mellan åldrarna 8-17 år gick på. Jag hade turen att under detta besök dels få närvara vid ett informationsmöte mellan rektor och personal men även att enskilt få samtala med både enhetens rektor, och hela skolans chefrektor, eller “Academical headmaster” som var hans titel. Båda var mycket öppenhjärtliga och berättade om allt från skolans vision till systematiskt kvalitetsarbete. Något som var extra intressant var the Academical headmasterns intresse för aktuell skolforskning och hur den ska implementeras i skolans verksamhet. En headmaster måste var den som går i bräschen för skolan och hur skolans lärare ska arbeta. Det är en headmasters uppgift att leda arbetet och för att nå resultat måste man vara engagerad i sina lärares vardag och undervisning berättade han. Lärare har inte tid att läsa in sig på ny forskning osv utan de ska undervisa. Jag som headmaster har ansvaret att hålla mina lärare uppdaterade inom skolforskningen. Tyvärr fick jag inte chansen att fråga en lärare för dess syn på skolans vision och ledning. Men jag fick känslan att skolan var präglad av en stark “vi-känsla” och stolthet. Både elever och lärare som man observerade i klassrummen var på något sätt mer intresserade av fakta, varandras åsikter och tankar än vad jag är van vid. Det var inget snack från elevernas sida när läraren presenterade en läxa eller om någon inte antecknat färdigt så satt hela klassen knäpptysta och väntade. Då ska man veta att alla eleverna hade varsin dator/ipad framför sig, men ingen började slösurfa eller kolla fejjan eller liknande. Läraren lät dessutom alla elever skriva färdigt sina anteckningar innan den gick vidare med sin presentation. Klassrummet var verkligen präglat av en sak; studiero!
CCS gör ett medvetet val att ta emot elever med behov av “särskilt stöd” eller elever som helt enkelt kan klassas som “medelmåttor”. Annars är det nämligen vanligt i England att Independent schools enbart väljer de bästa eleverna då deras resultat sedan offentliggörs och då ser föräldrar vilka skolor som har de bästa resultaten, varpå skolorna då kan “tjäna” mer pengar eftersom fler söker sig dit. Men the Academical headmaster på CCS drev sin skola utifrån ett annat patos. Han menade att mångfald berikar. Att om barn och unga från olika områden, med olika förutsättning och idéer om framtiden får gå i samma skola, gör det dem till bättre samhällsmedborgare och det var det som var headmasterns viktigaste punkt; att barnen som växer upp ska ha en förståelse för olikheter och att det i ett demokratiskt samhälle behövs en större mängd social intelligens för att klara sig än den som enbart studier i en bok kan ge. Att elever inte ska pressas allt för hårt under sin skoltid utan att de i egen takt ska få möjlighet att utveckla sina personligheter är minst lika viktigt för att England ska få en frisk, framgångsrik och välmående befolkning ansåg han. Som exempel nämnde han de kraftigt ökande självmorden bland barn och unga i tillväxtregioner som Shanghai där barnen/eleverna pressas så hårt i skolan att de till slut inte klarar pressen och tar livet av sig själva. Är det priset vi vill betala för att komma högre i PISA-mätningar ställer sig headmastern frågan? Innan vi lämnade skolan avslutade headmastern mötet genom att ta fram en gammal skolbänk. En bänk hans egen farfar använt när kan var headmaster på skolan. Skolbänken symboliserade det faktum att trots all ny teknik vi använder, är det viktigt att veta att det analoga fortfarande fungerar. Att den nya tekniken inte ska ersätta det gamla utan att de kan finnas sida vid sida och komplementera varandra.
Jag kan inte annat än att lämna denna skola med en riktigt varm känsla (trots de kalla snittarna vi fick till lunch). Att se lärare och elever tillsammans skapa en arbetsmiljö där studier och kunskap får vara i centrum. Att alla delar på ansvaret mellan sig. Att äldre elever hjälper yngre. Att elever verkligen använder sin tid i skolan till studier. Man arbetar i skolan och använder social medier osv. när man kommit hem. Man stör inte i klassrummet för då vet man konsekvenserna; kvarsittning när de andra får åka hem. Skolan hade väldigt tydliga regler och om man bröt dem fick man en direkt konsekvens. Man arbetade med både piska och morot. Men när man fick uppleva den studiero som fanns, kan man inte annat än att inse; på min skola måste vi vuxna återta kontrollen från våra elever. Det ska studeras i skolan inte lekas och förstöras.