Under SETT:s andra dag presenterar Charlotte Dingertz och Claes Johannesson Stockholmsstads arbete med självskattningsverktyg som de har använt för att driva digitaliseringen i sin verksamhet.
Ja vad är det då som följer efter att lärare har gjort en självskattning av sin digitala kompetens? Svaret som ges från Stockholms stad är lokala handlingsplaner som man sedan följer upp. Det låter väl som ett rimligt svar på den fråga som ställs i rubriken, men efter en sådan fråga infinner det sig genast en ny fråga: Ja handlingsplaner, men sen då? En fråga som inte ställs eller besvaras i presentationen, men som jag tycker är för intressant för att inte beröra. Om vi utifrån lärares självskattning bygger handlingsplaner som vi följer upp vad är då nästa steg? Här kommer det riktigt svåra, att flytta fokus från pedagogerna till eleverna. Att jobba med lärares digitala kompetens är naturligtvis en nödvändighet i skolans digitala satsning, men det är ju i syfte att skapa ett bättre lärande för eleverna. Då kan vi inte stanna vid att endast självskatta lärares digitala kompetens utan vi måste kunna se effekten på elevernas lärande. När det gäller att mäta effekter i elevers lärande i digital miljöer finns det idag inte många studier vi kan hänvisa till. Jag ser detta som ett stort kommande utvecklingsområde när det gäller skolutveckling och digitalisering. Hur kan vi i verksamheten tydliggöra effekterna i elevernas lärande kopplat till olika metoder och digitalisering? Hur kan vi se att en metod är bättre än en annan för elevers lärande? Hur blir vi duktiga på att skapa frågor som gör att vi synliggör vilken effekt en viss undervisning har på elevens lärande? Hur kan vi skapa kollegiala strukturer för att fånga bilden av elevers lärande?
Självskattning ja, men sen då? Ja en fråga leder ofta till flera frågor och det tycker jag blir tydligt i det här fallet. Självskattning en bra början, men hur ser sedan vägen ut?