Skrivet av Johan Klintberg
Att besöka BETT och delta i föreläsningar om framtidens samhälle kopplat till dagens lärande är stundtals en svindlande upplevelse. Robotar, Artificiell Intelligens och den fjärde industriella revolutionen är inte längre bara del av en framtidsvision utan istället en verklighet som jag som lärare måste förhålla mig till redan idag. Delvis för att det kommer att påverka mitt eget liv i framtiden men framförallt för att mina elever kommer på ett helt annat sätt vara en del av den nya tiden och del av ett annat perspektiv.
Med det sagt kan man känna ett visst mått av hopplöshet och maktlöshet när man försöker finna de direkta kopplingarna mellan mina språkämnen och dessa tekniskt präglade naturvetenskapliga framtidsvisioner. Jag ställer mig frågan: Vad kan en humanist som jag bidra med i denna högteknologiska morgondag? Jag kommer fram till följande svar.
För det första, blir min roll att förmedla ett kritiskt tänkande och ett reflekterande förhållningssätt än viktigare i morgondagens samhälle. Källkritik och elevernas möjligheter att ifrågasätta rådande normer är något som präglar både engelskan men framförallt svenskundervisningen. Dr Lucy Rogers påtalar vikten av att vi lärare får våra elever att förstå vad som är fakta och vad som propaganda (eller som det så fint heter just nu: ”Alternativ fakta”).
För det andra, ser jag att vi måste fortsätta att arbeta med att stärka elevernas läsförståelse. Vi går mot ett samhälle som kräver en allt mer högutbildad arbetskraft som kan ta till sig vetenskapliga texter i ett högre tempo än tidigare. Arbetet vi gör i Svenska 3 och Engelska 7 till exempel tror jag än mer kommer att gå mot att kunna läsa och arbeta med programspecifika avancerade texter för att ge eleverna ett större försprång när de söker sig vidare efter gymnasiet.
För det tredje, tror jag och hoppas att vi fortfarande vågar lyfta det poetiska och det litterära i vår undervisning och kräva dess plats i skolans värld. Trots att vi fokuserar på det vetenskapliga för att bättre kunna förstå och kunna utveckla vår samtid så är det i litteraturen, berättelserna och diskussionerna vi kan förstå oss själva och våra medmänniskor.
Avslutningsvis kan jag konstatera att det är robotarnas intelligens, teknikens framsteg och datorernas kraft som utvecklar vårt samhälle men det krävs empati, medmänsklighet, kritiskt tänkande och kreativitet för att det nya samhället ska överleva. Och där, där tror jag att vi humanister kan bidra med mycket för att skapa en bättre morgondag.
På Bohunt-skolan i Worthing kunde en Shakespeareälskande humanist, dvs undertecknad, känna sig som mest hemma.