För den som läser Dylan Wilams bok Att leda lärares lärande finns en hög grad av igenkänning om man tidigare läst Wiliams böcker eller hört honom föreläsa. Han är mycket tydlig med att i sina argumentationer alltid börja med varför-frågan. Den första frågan som Wiliam behandlar är varför det är så viktigt att höja elevresultaten inom skolan. Här framhålls fyra väsentliga delar, eget inflytande över livet, kulturell överföring, förberedelse för medborgarskap och förberedelse för arbete. Speciellt viktigt blir den sistnämnda eftersom det är inom arbetsmarknaden som det nu sker stora och snabba förändringar. Ytterligare en anledning är att goda resultat för elever i skolan är kopplat både till ett lands ekonomiska utveckling och livskvaliteten för eleverna på sikt.
Nästa steg i Wiliams argumentation är att för att elevers resultat ska höjas behöver lärares kvalitet höjas. Inte för att de inte är bra nog utan för att de kan blir bättre. När Wiliam går vidare diskuterar han vikten av lärarkvalitet och vad det är och hur vi ska kunna öka lärarkvalitet. För det först konstaterar han att det är svårt att beskriva vad lärarkvalitet egentligen är. Vi vet att lärare gör skillnad, men det kan vara svårt att peka på vad det är som gör skillnaden mellan lärare. Wiliam pekar på att vi ganska grovt kan skilja på de minst effektiva lärarna och de mest effektiva lärarna. Att göra en bättre distinktion än så är svårt. Från det perspektivet säger han att det finns två vägar att gå, antingen byter man ut de minst effektiva lärarna på en skola eller så ser man till att höja kvaliteten på alla lärare på skolan. Han väljer den senare vägen.
Hur kan vi då höja kvaliteten på våra lärare? Wiliam tar i boken med oss på en rejäl forskningsgenomgång där han kommer fram till att det mest effektiva sättet att höja lärares kvalitet och därigenom förbättra elevers resultat är genom användning av formativ bedömning i klassrummet. Wiliam utvecklar sina tankar kring formativ bedömning utifrån den definition han och Black gjorde 2005.
”Bedömning i klassrummet är formativ i den mån som lärarna, eleverna, eller deras kamrater kan få fram, tolka och använda belägg för elevernas prestationer, för att fatta beslut om nästa steg i undervisningen som sannolikt kommer att vara bättre, eller mer välgrundade än de beslut de ksulle ha fattat om beläggen inte hade funnits” (s. 136)
Mot denna bakgrund fokuserar Wiliam på vilka lärandeaktiviteter som bör skapas för att det ska få störst effekt på lärares användande av formativ bedömning i klassrummet. Det väsentliga är att ställa sig frågan vad det är som lärare förväntas förbättra först och sedan titta på vilken form av kompetensutveckling vi vill skapa. Enligt Wiliam finns det fem principer som är viktiga i lärares lärande, val, flexibilitet, små steg, ansvarstagande och stöd. Vid arbetet med lärares lärande framhåller även Wiliam problematiken med att det innebär att förändra vanor som sitter ganska djupt. Eller för att citera ”När man har gjort något på ett visst sätt en halv miljon gånger är man ganska bra på det, och det är inte konstigt om det är svårt göra på ett annat sätt” (s. 227) Även här pekar Wiliam på forskning som kan stötta skolledare i det arbete som krävs för att kunna få till en förändring bland personal och där förändring blir det nya normaltillståndet.
Hur kan då skolledare på bästa sätt stödja lärares utveckling? Wiliams svar är att det bästa sättet är att skapa skolbaserade lärgemenskaper (TLC) som fokuserar på formativ bedömning i klassrummet. En viktig komponent som Wiliam lyfter fram är att möten i TLC-grupper måste vara extremt strukturerade så att de håller rätt fokus hela tiden. När det gäller metodiken i arbetet med lärgemenskaperna visar Wiliam att den goda effekt som ses hos elever även kan nås hos lärare vid användning av formativ bedömning. Alltså går det att modellera lärares lärande så att det får en tydlig koppling till det vi vill se hända i klassrummen i form av formativ bedömning.
Bild: Pixabay geralt
Den stora styrkan som Dylan Wiliam, ur mitt perspektiv, besitter är att han inte stannar vid forskning och analys av de resultat som den ger. Han omsätter forskningen i praktiken och tar sig hela vägen ner till undervisningsnivå, eller som i det här fallet in i det kollegiala lärandet för lärare. Han har varit med om att starta enormt många lärargrupper på olika skolor. Det som är mest iögonfallande när man läser hans berättelse om dessa genomföranden är hur otroligt svårt det är att få det på plats med ett bra resultat. Det finns många hinder på vägen så som den upplevda bristen på tid, för många saker att fokusera på samtidigt, brist på engagemang o s v. För att kunna få ett lyckat resultat krävs, frånsett en stark övertygelse och ett starkt engagemang, en makalös förmåga till att hålla i och hålla ut. Jag tror att det hos de flesta idag som på något sätt är involverade i skolutveckling finns en fast övertygelse om vad som borde göras för att elevernas resultat ska blir så goda som möjligt. Samtidigt finns det så många fasta strukturer och andra viktiga saker som styr skolans utveckling. Vi måste våga prioritera hårt bland alla bra saker vi kan göra i skolan för att bra ska kunna bli bättre. Eller med Dylan Wiliams ord ”Enda sättet att förbättra skolorna är därför att få människor att sluta göra bra saker – för att ge dem tid att göra ännu bättre saker”. (s.262)