Av Anna-Karin Lundegårdh
Morgonen började med en fascinerande promenad på Brick Lane genom det multikulturella London på väg mot en dag med tema inkludering på schemat. Tankarna gick till Monica Alis roman, Brick Lane (2003) som utspelar sig just här och handlar om hur en ung kvinna från Bangladesh, Nazneen, hamnar i en helt främmande miljö och långsamt integreras. Integration är möjlig trots många problem – det är det Ali vill säga. Okej, det sista har jag googlat! :). Måste läsa om boken när jag kommer hem. Även om integrering och inkludering inte är samma sak känns det som om platsen är väl vald för att just prata inkludering.
Alan Dyson inledde dagen med en tänkvärd föreläsning som vidgade perspektivet på inkludering. Skolan måste tänka helt om när det gäller insatser för barn i behov av särskilt stöd. Om jag har uppfattat det rätt, menar han att “special education needs arise from social factors (gender, ethnicity, poverty) as much as from individual differences or disability” och då räcker det inte med att sätta in individuella stödinsatser i skolan. Nej, skolan måste ta en mer aktiv roll i samhällsbyggandet för att ge dessa elever och deras familjer förutsättningar att lyckas, menar han. Ett gott exempel på detta är The Harlem Children’s Zone, se http://hcz.org/. I mitt arbete på AST-enheten upplever jag sorgligt nog, just nu, att gränsdragningen om ansvarstagande mellan olika aktörer, skolan, Bup, HAB, Soc, LSS med flera hårdnar. Det gynnar inte målgruppen jag arbetar mot och det går stick i stäv mot Dysons tankar om inkludering.
Det låter så självklart när Dyson förklarar och argumenterar för sin sak. Det är väl klart att extra stöd i skolan inte hjälper om elevens liv utanför skolan inte fungerar. Men hur går jag eller vi vidare med detta? Det är stora och komplexa frågor… Och som någon föreläsare, tidigare påpekat så är det bäst att utgå från att skolan är ett svårt och komplext system …
Men dagen innehöll även mer konkreta, hands-on-tips i inkludering. Till exempel berättade Åsa Sundelin mycket inspirerande om hur hon arbetat i projekt Oneeighty – att nå de onåbara, med fjärrundervisning för att få tillbaka hemmasittare till skolan. Eleven måste alltid själv få styra och berätta vad de vill, vad de kan och vart de ska. Åsa menar att vi ofta utgår ifrån att elever som uteblir från skolan har tappat lusten för att lära, men så är det inte. De har bara tappat lusten för att lära det som vi vill lära ut. Låt eleven få känna sig kompetent genom att få visa upp vad hen kan i det som är hens kultur. Ta vara på det informella lärandet som hela tiden sker, men bedöm det inte. Var detektiv och kartlägg elevens intressen och skapa en relation genom dessa. Bjud även på dig själv, berätta alltså vem du är som person osv. Åsa avslutade sin föreläsning med några solskenshistorier, bland annat den om Jimmy som tack var Åsas projekt, bloggandet och chattandet fick tillbaka tron på sig själv och världen. Följ honom på FaceBook under Bokstavsbarn förening.