av Daniel Nilsson
Mina upplevelser från årets besök på BETT skedde i samarbete med DIU (jag var en av tre finalister till Guldäpplet 2018 men fick ”bara” silveräpple men är väldigt hedrad för detta:-)). Förra året åkte jag med delegationen från Kalmarsunds gymnasieförbund och hade därför en förvarning på årets besök eftersom jag redan varit på BETT en gång. Själva BETT-mässan kände jag inte var något nytt för mig, det var fler aktörer på samma digitala produkt kändes det som i år.
Den stora behållningen var torsdagens besök ute på en privatskola (elitskolan) i Sutton. Vi åkte cirka 30 minuter med tåget till en förort till London för besöket. Skolan har ett antagningsprov för att ta in elever och föräldrar donerar pengar till skolan för att deras barn ska gå där (Rektorn berättade att han fick in cirka 330 000 pund varje år från donationer från föräldrar). Skolan har enbart killar dvs detta är en pojkskola men där skolan tar in maximalt 35 tjejer men först när tjejerna har fyllt 16 år. Det finns även en tjejskola i Sutton. Det är en hel del som skiljer sig från vår skola i Sverige. Eleverna hade skoluniform och lunchen hade eleverna med sig själva eller köpte på skolan. Något jag märkte överlag på hela min resa var att engelsmän är väldigt trevliga och väldigt hjälpsamma. Eleverna på skolan kunde till exempel se på mig om jag inte riktigt visste vart jag skulle och då komma fram och fråga om dom fick visa mig vägen:-)
Besöket började med att rektorn berättade en hel del om skolan och dess historia. Det var intressant att höra och framför allt hur de tänker med en skola som består av enbart pojkar. Detta skulle vara helt otänkbart i Sverige!
Därefter fick vi ut ett schema där det stod vilka lektioner vi skulle gå på utifrån de önskemål vi hade fått lämna till skolan. Jag och en person till hade önskemålet att besöka matematikundervisning för äldre elever. Jag besökte två lektioner i matematik med elever som var 16 år och 17 år. På båda lektionerna fanns det ett par stycken tjejer men majoriteten var självklart killar. Det var intressant att se hur läraren lägger upp undervisningen och vilken nivå det höll. De två lektioner vi besökte i matematik handlade om derivatans definition och geometri dvs ett avsnitt jag anser att våra elever har det relativt svårt med (kurs 3 i matematik). Läraren började med att visa en uppgift och denna uppgift höll sig läraren kring hela lektionen. Eleverna varvade med att tänka, skriva och svara muntligt på de frågor läraren ställde. Det var en väldig disciplin på eleverna och ingen elev gjorde något annat än det lektionen handlade om. Vi såg inga digitala hjälpmedel förutom miniräknare eleverna använde.
Förutom de två matematiklektionerna jag besökte var jag även på en engelskalektion. Eleverna var 15 år och det var enbart killar. Denna lektion jobbade klassen med poesi och analyserade texter. När jag och en person till gick runt och pratade med eleverna och läraren kunde vi inte låta bli att fråga läraren om hur han hjälpte elever som har dyslexi. Svaret vi fick var väldigt märkligt… Han svarade att då får eleven skaffa glasögon eller kan eleven få färgat papper… Vi blev så överraskade över svaret att vi inte fann oss att fråga vidare… Däremot frågade vi om elever som har dyslexi får möjlighet att skriva texter på dator (skolan hade några datorer i varje klassrum men framföra allt hade skolan datorsalar där eleverna bland annat hade datorkunskap) men det fick inte eleverna utan det var papper och penna som gällde. Vår reflektion utifrån detta var att vi i Sverige har kommit väldigt mycket längre vad gäller förståelse för dyslexi och att använda det digitala i undervisningen än vad denna skola hade gjort.
Har ni några frågor är det bara att ställa dom via mail eller om du träffar mig:-)