Inkludering och relationsskapande

av Mats Hammar

inkludering

Under temat inkludering pratade bl.a. Åsa Sundelin som numera jobbar som projektledare på IFOUS (innovation, forskning och utveckling i skola och förskola). Hon berättade om sin tid som ansvarig för Oneeighty, en av Sveriges främsta satsningar på ett skollöst koncept som syftade till att hjälpa “hemmasittare” och deras skolor att se dessa elevers lärande utan att binda det till klassrummet. Åsa berättade om arbetet, metoderna och några exempel som gjorde mig tårögd.

Pedagoger och socionomer jobbade med att skapa en relation med de hemmasittande ungdomarna genom att kommunicera online under bestämda chattider, både dag- och kvällstid. Ofta handlade det om att hjälpa till att kartlägga elevens intressen, bryta mönster och få tillbaka eleven till skolan. Arbetet skedde i nära samarbete med familj, skola och eventuellt socialtjänsten. Man tittade även på om det eleverna gjorde utanför skolan uppfyllde några av kunskapsmålen.

Åsa berättade om ett exempel där hon efter mycket tålamod nått fram till en tjej som hade isolerat sig från både skolan, sin egen familj och omvärlden. Efter flera veckor med obesvarade meddelanden nås Åsa av informationen att tjejens största intresse är koreansk pop (K-pop). Så Åsa översätter ett meddelande till koreanska och skickar till tjejen som för första gången svarar nästan omedelbart. “Kan du koreanska?” “Nej, kan du?” Tjejen svarar ja och det visar sig att hon suttit och kollat på videoklipp från amerikanska universitet som lär ut koreanska. Hennes drivkraft att lära sig språket var att kunna läsa sina idolers bloggar. En annan “hemmasittare” visar det sig har skrivit en bok och blir uppmuntrad av Åsa att publicera den, men får till svar. “Det har jag redan gjort.”

Jag har sett några liknande projekt som har gått ut på att hjälpa, peppa och ta tillvara en drivkraft i ungdomar och unga vuxna som av någon anledning har valt att lämna eller hamnat utanför skolsystemet eller arbetsmarknaden. Det kan ge goda resultat och unga människor lyfts upp ur en tillvaro där de ofta varit fast i en negativ spiral. Men den gemensamma nämnaren är att det är just projekt som avslutas efter att projekttiden löpt ut samt att de helt eller delvis drivs utanför skolan.

Frågan som börjar snurra i mitt huvud är såklart vad vi i skolan kan lära oss av Oneeighty och liknande projekt. Dels för att behålla eleverna i skolan innan de blir “hemmasittare” samt ge alternativa vägar till den vanliga skolan. Ur ett samhällsperspektiv och elevperspektiv är jag övertygad om att eventuella merkostnader snabbt är intjänade. Men hur gör vi?

Jag har inga svar på exakt vad som borde göras, men bl.a. utifrån Oneeighty:s framgångsfaktorer borde vi nog titta ännu mer på relationsskapande, att möta ungdomarna på deras egna arenor, att intressera oss mer för ungdomarnas intressen, alternativa examinationsformer samt alternativ till tid och plats för skolarbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *